Detta är en blogg skapad av en tvåbarnspappa som älskar sina barn men där drömmen om ett familjeliv brast. Historien jag nu tänker berätta handlar om hur jag uppfattar svek, känslor och egoism. Ni får själva skapa er en uppfattning. Jag vill förmedla mina känslor och det svek jag nu går igenom.

Jag och min sambo har varit tillsammans i snart 6 år.

2008 fick vi vår första son, jag minns det i minsta detalj och kan fortfarande känna den speciella känslan det var se honom för första gången. Vi har haft det som alla familjer tror jag med upp och nedgångar, glädje och sorg. Men en "vanlig" familj där man vill mycket men kanske ibland för mycket.

Vi bodde i början i en lägenhet i centrum, men vi valde att flytta utanför till en mindre by för att vårt barn skulle få en tryggare uppväxt. Jag är själv uppväxt i byn och den är som de flesta små byar där alla känner alla och det kändes tryggt.

Här började han på dagis, allt var jättebra. Han trivs verkligen där, vilket betyder väldigt mycket för mig. För visst är barnen det viktigaste vi har, att de trivs och mår bra.

När min sambo blev gravid för andra gången, kändes det spännande och man ville veta NU, hur han eller hon såg ut, var han/hon lik sin bror? Ja allt det där.

det började bra, men efter att min Sambo varit gravid i några veckor fick jag ofta höra från henne "Ja tänker inte behålla det" - "jag tänker göra abort" osv.

Det kom så fort det var någon motgång, eller hon var lite nere.

Givetvis var det som att få en kniv i ryggen varje gång, det gjorde så sjukt ont att höra de orden. man känner sig totalt utlämnad, hon kunde faktiskt gjort det och där har vi killar ingen talan. Dock blev det lyckligtvis inte så och livet gick vidare och man glömde ganska fort de där hårda orden.

2010 kom vår nästa son, en liten krabat som precis som brorsan är en liten vilding med sort hjärta. han är nu 10 mån gammal och brorsan 3 år, de funkar perfekt ihopa. de leker och myser precis som syskon ska.

Nu kommer vi till biten som jag kallar "helvetet"

Jag märkte sakta att min sambo började ändra sig i sättet.

Det började med att hon verkade lite mystisk med sin mobil, men man vill gärna förtränga de tankar man får upp och trycker snabbt bort dem gång på gång.

Man vill helt enkelt inte inse. 

Hon hade en del möten i stan under en tid genom Arbetsförmedlingen där de jobbade i grupp med andra. Jag visste att det var en del killar med, men tanken slog mig aldrig att hon skulle få för sig något. När deras "studier" tog slut skulle de ha en sista träff med gänget och festa.

Jag frågade vart de skulle vara, men fick till svar att hon inte visste, de skulle mötas i centrum och bestämma där.

Tyckte det lät mycket konstigt, men valde att vara tyst om det.

På natten ringer hon mig och påstar att hon missat bussen och att hennes telefon skulle lägga av för batteriet var slut "jag sover hos mamma"... sen bröts det. 

Jag orkade inte ta konflikten med henne utan lät det va.

En dag när jag fick ett samtal genom hennes telefon fick jag mitt besked...

Det låg ett öppet sms från en kille som hon bestämt träff med, det var killen som jag misstänkte att hon var hos den där kvällen de festade.

Jag minns att jag gick med telefonen till henne, frågade om hon ville läsa upp det och förklara vad det var.

- Det är inget, vet inte varför han skriver så.

Jag var både arg och besviken, tog hans telefonnummer och skickade sms från min telefon, men låtsades att jag var min sambo.

Det gick hem och vi hade sms kontakt, då kom det fram att det var betydligt mer än så. Jag går inte in på vad som skrevs, men tillräckligt för att jag förstod.

Vi pratade en hel del om detta, hon lovade att något sådant aldrig mer skulle hända och vi gick vidare. det tog 2 dagar, sen var det igång igen, men även den här gången svalde jag det och lät det va bara hon kunde lova mig att aldrig mer göra om det. Hon lovade...

Jag tänker på mina barn, och vill inget hellre än att det ska få en bra uppväxt och ha en familj där det känner sig trygga.

Jag fick hela tiden leta upp den där känslan för att kunna avstyra vad hon gjorde mot oss. Jag vill kalla det oss, eftersom det var hennes familj hon svek.

Jag började få ont i magen när jag tänkte på när vår yngsta blev till, var det den helgen hon var ute med sina kompisar? Jag satte mig ner vid datorn och tog fram ett test där man räknar ut vilken dag barnet ska ha blivit till...

Mycket riktigt hade jag anat rätt, det var exakt på dagen.

Jag sa detta till min sambo, och förklarade att jag ville göra ett faderskapstest. Inte bara för min skull, utan även för min sons skull. Han har ju all rätt att få veta.

Hon visade inga känslor alls i vårt samtal om detta, hon var helt enkelt iskall och kunde le mot mig och säga "Ok, gör du det så kan du dra sen"

Det visade att jag inte skulle ha rätt att få veta?

Jag drog på detta, och ville nog inte erkänna för mig själv att det faktiskt kunde vara så att jag inte var pappa. Så höll det på, känslorna kom och gick.

Plötsligt var de nästan obefintligt, jag hade gått över stadiet och började istället bara tänka att jag inbillade mig en massa.

Månaderna gick och det kändes faktiskt bra.

Tills jag börjar märka de där konstiga förändringarna på henne, lite mystisk och lurig. Givetvis kommer tankarna upp "Är det dags igen?"

jag drog på det säkert i två veckor tills jag inte kunde vara tyst.

Vad är poblemet, du verkar sur och konstig? Du måste säga till om det är något.

- Nej det är inget

och så höll det på ytterliggare en vecka, tills hon plötsligt skickar ett sms! Ja ni läste rätt, hon skickade ett sms när jag är i rummet brevid där det stod:

Jag är ledsen, men jag känner inget för dig längre. Vill att vi delar på oss. Visste inte hur jag skulle säga det, men förlåt.

Snacka om att få en chock! Vi har en son på 3år och en på 9mån när detta hände.

Jag frågade om vi kunde prata om det, det måste väl gå att fixa.

-Nej, det går inte att fixa. Känner inget för dig längre.

Jag bad om EN enda chans, för jag förstod att även jag var tvungen att ändra mig om det skulle fungera. Jag frågade som sagt om en chans att försöka. men det var för sent enligt henne.

Plötsligt ändrade hon sig och sa att vi skulle försöka.

Tills nästa dag kom, då var det igång igen och hon bad om ursäkt, men hon kunde inte försöka mer och hon visste inte varför hon sa så.

Det har nu hänt 3 gånger och varje gång tror man på att hon menar det.

Jag blev fruktansvärt ledsen och besviken, mest för mina barns skull.

Samtidigt blev jag arg på henne, för hur hon kunde svika sina barn på det viset.

Känslor kommer och går i alla förhållande, ibland mer och ibland mindre.

Men jag tycker att en familj där yngsta barnet är 9 mån gammal, borde betyda mer än ett ryck på axlarna. Det borde väl va värt att kämpa för...

Hur kan det plötsligt bli så och hur kan man svika den man nyss skaffat sitt andra barn med, och svika sina barn utan att ge det en chans? 

Hon vägrar gå med mig på rådgivning, hon vägrar ta chansen till att försöka, hon vägrar prata om hur vi ska göra med allt, Barnen står mitt emellan.

Jag har frågat henne flera gånger hur man kan göra så här mot sin familj.

Då ler hon mot mig och rycker lite på axlarna

- Vad då? vad är det du inte förstår? Jag har bestämt mig.

Var det verkligen så enkelt? att skaffa två barn och plötsligt en dag har man bestämt sig? Jag ryser av tanken på att den man levt med och skapat en familj tillsammans med kan göra så.

Att man inte är villig till att försöka?

Att man plötsligt inte är värd något alls.

Jag förlät allt hon gjort, bad på mina bara knä för allt jag va värd...

men då kommer den där hånande glada minen bara.

Kommer aldrig kunna förstå hur man kan svika sin familj på det sättet!

Ta hand om era familjer!

ps. Faderskapstestet kom idag - Det var jag som är pappan. Då sträckte hon på sig och sa "ser du hur sjuk du är, hur fan kunde du tro nåt sånt"